En gång i tiden ville jag inget hellre än att få göra lumpen. Hade jag genomgått denna militärtjänstgöring å rikets vägnar hade jag varit en av de sista kullarna som gjort så via det gamla systemet - värnplikten. Stark betoning på plikt vill jag tillägga. Jag fick inte ens mönstra, vilket slog hårt mot min självbild. Medan många slashasar i klassen mönstrade, och innan diskuterat hur bäst de skulle lura psykologen att de var farliga och instabila individer, så fick jag, en högt motiverad och i min egen värld psykiskt stabil person, inte ens försöka visa min duglighet. Anledningen var att jag hade (och har) en hörselnedsättning på papperet, tillräckligt nedsatt för att mönstring skulle vara överflödig enligt Försvarsmakten. Gravt nedsatt syn och färgblindhet hade nog satt stopp för eventuell militärtjänstgöring om jag fått mönstra dock...
I min värld betydde lumpen en möjlighet till livslångt kamratskap, friluftsliv, spänning och värdefulla kunskaper i hur man hanterar vapen och lever i skogen. Att stängas ute från den möjligheten kändes fruktansvärt jobbigt. Jag ville ju verkligen detta, och att många andra, rent fysiskt dugliga personer i min närhet gjorde allt för att slippa, gjorde mig väldigt frustrerad. För att få utlopp för mina militära fantasier så började jag spela Airsoft. Ett egentligen ganska dåligt substitut, men det innehöll kärnan för mig; vapen, militär utrustning, smygande i skogen och skjuta på fiender. Det var spännande och roligt, förvisso en dyr hobby, och de flesta som spelade var i de flesta fall kufar på ett eller annat sätt.
Några år gick, värnplikten avskaffades och byttes ut mot GSU - grundläggande soldatutbildning (de har bytt namn därefter också). Kraven fick jag för mig sänktes. Jag testade söka igen, kom ett steg från att få mönstra, men återigen satte hörseln stopp för min möjlighet att försvara nationen. Detta bakslag var ännu svårare för mig att svälja, och bitterheten gjorde att jag slutade bry mig. Airsoftspelandet minskade, både på grund av ointresse och ekonomiska faktorer. Istället började jag intressera mig mer för något så smalt som neosurvivalism.
Med mitt survivalismintresse kom även intresse för att vandra och campa. Att helt enkelt utsätta sig för fysiska och psykiska prövningar, och detta intresse växte lavinartat för ca. ett år sedan. Till detta intresse kom även mycket filosoferande kring just survivalism - motsatsen till altruism enligt mig. Att vara en soldat i rikets tjänst är att sätta ditt eget liv på spel för andra. Väldigt altruistiskt. Inte långt efter detta intresse tagit över mina militära fantasier och Airsoft så kom jag in på något annat som nu är ett stort intresse, nämligen jämställdhet. Tack vare bloggare som Pelle Billing och Pär Ström så lärde jag mig att som man är det förväntat av mig att dö för andra.
Män som kollektiv är utbytbara, vi är en förbrukningsvara. Världen har byggts av oss, för andra, för kvinnor och barn. Vi ska arbeta tills vi dör, vi ska förväntas offra oss för andras skull, att alltid sätta andras liv före våra egna. Att vara en soldat är nog det bästa exemplet på manlig altruism när den är som mest tydlig. Att diskutera det åh-så ondskefulla patriarkala samhället kräver att man inser att män har inte gripit makten av ren ondska och en vilja att trycka ned kvinnor och sätta sig på dem som öldrickande kvinnomisshandlare. Män har haft maktpositionerna i samhället eftersom det är vi som tagit alla riskerna, och andelen män som slagits ut eller dödats på vägen är oräkneligt många.
Mycket har ändrats det senaste århundradet, men den politiskt korrekta vinklingen är skev. Rent historiskt sett har män alltid varit mer utsatta för i stort sett alla faror som överhuvudtaget existerat. Våra liv har varit värda mindre än kvinnors, och våra samhällen har kretsat kring att bejaka kvinnor. När jag sent omsider kommit till denna insikt har jag insett att jag ska vara lyckligt lottad som aldrig behövde (enligt lag) ge riket ett helt år att mitt liv. Idag förefaller det för mig helt främmande att staten så sent som för några år sedan ha kunnat tvinga unga män att döda för statens räkning. Att vi som män ska sättas ut i strid om så krävs för att andra ska leva. Att vi ska vara kanonmat åt andras räkning.
Tanken gör mig förbryllad, och borde inte existera i ett jämställt samhälle. I ett sådant samhälle ska samma sak krävas av både män och kvinnor. Tack och lov har värnplikten avskaffats och blivit frivillig genom GSU/GMU m.m. Principen att tvinga unga män genomgå en stundtals farlig utbildning, men låta den vara frivillig för kvinnor var kanske rimligt långt förr i tiden, men inte idag.
Jag ogillar krig och jag ogillar tvång. Jag ogillar de förväntningar jag har på mig som man i en krissituation. Jag kommer inte offra mitt liv för någon annans för att jag är en man. Om jag offrar mig så är det för att jag vill, inte för att blidka någon traditionell könsroll som ändå ses ned på i dagens samhälle. Jag är motsatsen till den altruistiska mannen, jag är en survivalist. Mitt liv betyder mest av allt för mig. Det är inte att vara egoistisk, det är att slå sig fri från förlegade könsroller. Att skandera något sådant är helt OK om man är kvinna och vägrar städa eller diska, eller kräva kvotering eller särbehandling. Men i ett jämställt samhälle ska det också vara OK att som man skandera att mitt liv är lika mycket värt som någon annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar