LCHF

Några bilder jag slängde ihop med ett passande LCHF tema. Allt bildmaterial har jag lånat och redovisar källan eller tar bort bilderna helt och hållet vid förfrågan.

En ideologisk grundpelare

Mycket skrev jag i mitt senaste inlägg gällande ett slags ideologiskt uppvaknande för min del. Bland annat vad gäller män och kravet på vår konstanta altruism. Utöver survivalism i dess renaste bemärkelse (att överleva), så finns det andra delar som är nästan lika viktiga. T.ex. ekonomisk frihet kontra ansvar. Att vi i Sverige är välfärdsjunkies är ganska tydligt att se. Utan våra bidrag skulle många människor få det svårt att klara sig. En stor del av de svenska hushållen är beroende av statens välvilja. En modern livegenskap, förklädd till "rättigheter". Man ska ha "rätt" till alla de förmåner som staten hittat på. Att inte få ta del av kakan är förnedrande. Att leva på statens (dvs andras) pengar är ofta ansett som finare än att jobba som telefonförsäljare eller städare.

Att tjäna pengar är förknippat med lurendrejeri, att vara småföretagare är att vara en borgarbracka. Att däremot gå på bidrag och tillskansa sig mer bidrag genom fula metoder är en slags rättighet där man ändå bara "sparkar uppåt", vilket gör det moraliskt försvarbart.

En föreläsning som verkligen fick mig att tänka till vad gäller pengar och moral kan ses här:

En judisk rabbi (jag vet att de två orden klingar illa med bloggnamnet) föreläser om ekonomi, moral och frihet, med utgångspunkten sin religion. Låter kanske konspiratoriskt, förlegat och rasistiskt, men föreläsningen är fascinerande för att den känns trovärdig men framförallt öppenhjärtad.

Att tjäna pengar är aldrig fel så länge du inte stjäl. Att ha rikedom som mål med din karriär eller hobby är inte automatiskt omoraliskt. Det är bara det om du gör ett dåligt arbete, är oseriös, luras och bedrar. Att vara rik är inte dåligt, snarare tvärtom. I Sverige har vi sedan Astrid Lindgrens tid intutats att rika är svin, och att fattiga är moraliskt överlägsna.

09:42 in i avsnittet börjar det.

Att tjäna pengar är det mest moraliska man kan göra, så länge man gör det moraliskt. Men det är aldrig fel att skapa mervärde för dig och andra, vilket det bör och kan översättas till. Du tillför en produkt eller en tjänst till någon som behöver eller vill ha den produkten eller tjänsten, och som är villig att betala för det. Ni ingår båda i en frivillig affärstransaktion där båda får det de vill ha, och känner sig nöjda med det. Denna simpla, frivilliga och helt naturliga princip kallas för kapitalism, och är den enskilt bästa sak som hänt mänskligheten. Det tog mig över 20 år att inse det själv, men när jag väl vadat genom en socialistisk uppfostran, tagit del av socialistisk indoktrinering i media, i skolböcker, av lärare med mera, så känner jag mig äntligen fri, och starkare än någonsin.

Värnplikt och jämställdhet

En gång i tiden ville jag inget hellre än att få göra lumpen. Hade jag genomgått denna militärtjänstgöring å rikets vägnar hade jag varit en av de sista kullarna som gjort så via det gamla systemet - värnplikten. Stark betoning på plikt vill jag tillägga. Jag fick inte ens mönstra, vilket slog hårt mot min självbild. Medan många slashasar i klassen mönstrade, och innan diskuterat hur bäst de skulle lura psykologen att de var farliga och instabila individer, så fick jag, en högt motiverad och i min egen värld psykiskt stabil person, inte ens försöka visa min duglighet. Anledningen var att jag hade (och har) en hörselnedsättning på papperet, tillräckligt nedsatt för att mönstring skulle vara överflödig enligt Försvarsmakten. Gravt nedsatt syn och färgblindhet hade nog satt stopp för eventuell militärtjänstgöring om jag fått mönstra dock...

I min värld betydde lumpen en möjlighet till livslångt kamratskap, friluftsliv, spänning och värdefulla kunskaper i hur man hanterar vapen och lever i skogen. Att stängas ute från den möjligheten kändes fruktansvärt jobbigt. Jag ville ju verkligen detta, och att många andra, rent fysiskt dugliga personer i min närhet gjorde allt för att slippa, gjorde mig väldigt frustrerad. För att få utlopp för mina militära fantasier så började jag spela Airsoft. Ett egentligen ganska dåligt substitut, men det innehöll kärnan för mig; vapen, militär utrustning, smygande i skogen och skjuta på fiender. Det var spännande och roligt, förvisso en dyr hobby, och de flesta som spelade var i de flesta fall kufar på ett eller annat sätt.

Några år gick, värnplikten avskaffades och byttes ut mot GSU - grundläggande soldatutbildning (de har bytt namn därefter också). Kraven fick jag för mig sänktes. Jag testade söka igen, kom ett steg från att få mönstra, men återigen satte hörseln stopp för min möjlighet att försvara nationen. Detta bakslag var ännu svårare för mig att svälja, och bitterheten gjorde att jag slutade bry mig. Airsoftspelandet minskade, både på grund av ointresse och ekonomiska faktorer. Istället började jag intressera mig mer för något så smalt som neosurvivalism.

Med mitt survivalismintresse kom även intresse för att vandra och campa. Att helt enkelt utsätta sig för fysiska och psykiska prövningar, och detta intresse växte lavinartat för ca. ett år sedan. Till detta intresse kom även mycket filosoferande kring just survivalism - motsatsen till altruism enligt mig. Att vara en soldat i rikets tjänst är att sätta ditt eget liv på spel för andra. Väldigt altruistiskt. Inte långt efter detta intresse tagit över mina militära fantasier och Airsoft så kom jag in på något annat som nu är ett stort intresse, nämligen jämställdhet. Tack vare bloggare som Pelle Billing och Pär Ström så lärde jag mig att som man är det förväntat av mig att dö för andra.

Män som kollektiv är utbytbara, vi är en förbrukningsvara. Världen har byggts av oss, för andra, för kvinnor och barn. Vi ska arbeta tills vi dör, vi ska förväntas offra oss för andras skull, att alltid sätta andras liv före våra egna. Att vara en soldat är nog det bästa exemplet på manlig altruism när den är som mest tydlig. Att diskutera det åh-så ondskefulla patriarkala samhället kräver att man inser att män har inte gripit makten av ren ondska och en vilja att trycka ned kvinnor och sätta sig på dem som öldrickande kvinnomisshandlare. Män har haft maktpositionerna i samhället eftersom det är vi som tagit alla riskerna, och andelen män som slagits ut eller dödats på vägen är oräkneligt många.

Mycket har ändrats det senaste århundradet, men den politiskt korrekta vinklingen är skev. Rent historiskt sett har män alltid varit mer utsatta för i stort sett alla faror som överhuvudtaget existerat. Våra liv har varit värda mindre än kvinnors, och våra samhällen har kretsat kring att bejaka kvinnor. När jag sent omsider kommit till denna insikt har jag insett att jag ska vara lyckligt lottad som aldrig behövde (enligt lag) ge riket ett helt år att mitt liv. Idag förefaller det för mig helt främmande att staten så sent som för några år sedan ha kunnat tvinga unga män att döda för statens räkning. Att vi som män ska sättas ut i strid om så krävs för att andra ska leva. Att vi ska vara kanonmat åt andras räkning.

Tanken gör mig förbryllad, och borde inte existera i ett jämställt samhälle. I ett sådant samhälle ska samma sak krävas av både män och kvinnor. Tack och lov har värnplikten avskaffats och blivit frivillig genom GSU/GMU m.m. Principen att tvinga unga män genomgå en stundtals farlig utbildning, men låta den vara frivillig för kvinnor var kanske rimligt långt förr i tiden, men inte idag.

Jag ogillar krig och jag ogillar tvång. Jag ogillar de förväntningar jag har på mig som man i en krissituation. Jag kommer inte offra mitt liv för någon annans för att jag är en man. Om jag offrar mig så är det för att jag vill, inte för att blidka någon traditionell könsroll som ändå ses ned på i dagens samhälle. Jag är motsatsen till den altruistiska mannen, jag är en survivalist. Mitt liv betyder mest av allt för mig. Det är inte att vara egoistisk, det är att slå sig fri från förlegade könsroller. Att skandera något sådant är helt OK om man är kvinna och vägrar städa eller diska, eller kräva kvotering eller särbehandling. Men i ett jämställt samhälle ska det också vara OK att som man skandera att mitt liv är lika mycket värt som någon annans.

Lite kort om LCHF

Jag har de senaste dagarna diskuterat LCHF med en rad människor, både på lunchrasten med kolleger och med okända människor på internet. Först och främst måste jag be dig som läsare att googla på "LCHF biverkningar" och se vilka sorts resultat du får. Toppresultaten är främst forumtrådar och bloggar som är pro-LCHF, vissa resultat, som den här är rentav jobbig att läsa. I synnerhet eftersom sidan heter Kostrådgivarna.

Ja, jag är en hipp, modärn och ung bloggare som sitter just nu och skriver detta inlägg på min hippa och modärna räknesticka, och totalsågar en hipp och modärn diet som alla hippa och modärna nyliberaler bara älskar.

Det finns mycket att skriva om när det gäller LCHF, jag tänker börja med att använda min käre flickvän som referens, som råkar vara en nyutexaminerad dietist. Dietistprogrammet är ett hårt program, inte helt olikt läkarprogrammet. Mängden kurser som delas med läkarstudenter är inte helt obetydlig, och läran om kroppens funktion ligger på en rent medicinsk nivå. Och tro det eller ej, men det finns ingen konspiration mellan spannmålsindustrin och den akademiska världen (t.ex. Umeå universitets institution för kostvetenskap).

Den ofattbart torftiga och förhatliga tallriksmodellen är numera ett villrådigt byte för allehanda LCHF konspirationsteoretiker. Den ack så enkla formuleringen "ät mindre, rör dig mer, må bättre" (som vid en sökning på google ger LCHF-mamman som första resultat) en dödsfälla utan dess like, och ett resultat av en sammansvärjning mellan alla rika och ondskefulla kapitalister i ett försök att utrota arbetarklassen. Vad LCHF förespråkarna gör är att med buller och bång gå in i debatten om kost och hälsa och spydigt säger att allt du någonsin läst eller hört om vad nyttig mat är för något är fel. Alla har ljugit för dig, och här kommer de med lösningen på alla dina problem.

"Seriös" media skriver lite om LCHF, Nisse i Hökarängen blir intresserad men tycker att dieten verkar för bra för att vara sann "va, kan jag äta kotlett med bearnaisesås varje dag!?" och ger sig ut på internet för att söka efter svar. Eftersom även negativa sökningar på LCHF leder till positiva skriverier så blir Nisse helt såld. Han ändrar sin kost, och eftersom LCHF långsamt förgiftar din kropp, så är det ganska uppenbart att Nisse går ned i vikt. I samband med viktnedgången mår Nisse bättre och tror det är tack vare hans nya diet. Succé!

Nisse berättar om denna fantastiska diet till sin vän, låt oss kalla honom Torsten. Torsten använder inte modärna mojänger, utan finner sin kunskap från litteraturens magiska värld. Så Torsten beger sig till bokhandeln (ICA Maxi) och finner följande på hälsohyllan.

När till och med kändisar går LCHF så måste det ju vara en bra diet, för de är ju alltid så smala och snygga.

Jag vill nu passa på och delge min egen åsikt om LCHF.

LCHF, eller Low Competence, High Frustration som den hellre bör kallas, är en tragisk historia. Förespråkarna argumenterar likt neonazister på internetforum. De försöker sig på historierevisionism och dubbeltänk i ungefär samma omfattning. Man kan jämföra LCHF med att bara äta geléhallon; du går ned i vikt och får jämnare blodsockerkurva och sänkt kolesterolvärde, samma effekt som med LCHF med andra ord. De långtgående effekterna av LCHF kommer med tiden att visa på enormt stort personligt lidande för de drabbade dumskallarna som gått på dödsdieten, samt för samhället i form av ökade medicinska utgifter.

Människan är inte skapad för att leva på enbart kött. Att vissa mindre samhällen klarat av att göra det utan att dö ut är inte ett bevis för att vi ska äta kött. Det är ett bevis på människans anpassningsförmåga. De överlevde, kosten till trots.

Sedan har vi en rad argument som är svårt för LCHF förespråkare att bemöta, t.ex. djurhållningen som är skandalöst dålig överallt, det faktum att djuren lider av transport och slakt, även om de är uppfödda på naturbete. Miljöförstörelsen, energibortfallet, att stort intag av kött påverkar fattiga länder är också argument som LCHF:are helst blundar för.

Att människan dessutom är en utpräglad gräsätare är också en nagel i ögat för dessa arma människor.

Jag kommer fortsättningsvis skriva vidare om detta ämne då jag bara skrapat på ytan. Och naturligtvis är jag en utpräglad vegetarian, och har aldrig mått bättre på dagen, och sovit bättre på natten.

Varför heter din blogg Wehrmacht? Är du rasist?

En del ord kan ses som vackra utan att det de betyder är vackert. Ett väldigt passande exempel är engelskans cellar door. Diskussionen kring ordets skönhet har varit pågående i över 100 år. Det är ett vackert ord, det låter fint när man säger det. Men det är bara ordet, hur man säger det och hur det uttalas. Vad ordet betyder är brukar kunna vara tråkigt, kanske skrämmande för barn eller bara rentav ett helvete om man tänker i fritzelska termer. En källardörr har sällan varit något vackert.

Och från detta konstaterande kan vi gå vidare till ordet Wehrmacht; benämningen på den tyska krigsmakten under nazisttiden. Uppföljaren till Reichswehr och föregångaren till Bundeswehr. Ordets denotation är (översatt till svenska) ett lands krigsmakt, till exempel Försvarsmakten i Sverige. Ordets konnotation skulle jag personligen säga är nazism, antisemitism, död, krig, vansinne och allt som löst kan förknippas till allt dåligt i världen.

Men så har vi ju det här med ordet i sig, utan denotationer och konnotationer.

Wehrmacht. Smaka på ordet. Låter det mäktigt när du uttalar det? Det är min fasta åsikt att det finns inget ord som låter lika badass som Wehrmacht. Lägg till ett stort intresse för historia (OBS ej historierevisionoism OBS) och bloggnamnet är givet. Må så vara att ordets aningen inkorrekta betydelse också lockar.